Rebecca om att alltid hålla fast vid att våga

//Silly 17år! Maria Mis Sund hade bakat en tårta till mig och läraren Ronny gjorde så hela vår gitarr ensemblen skulle sjunga och spela! Fina minnen! //

//Jag funderade på en sak idag. En tanke som kom upp efter ett varmt och skönt skumbad.
Tanken var att Livet går för tusan alldeles för fort ibland. 

Vart tog min inställning "man lever bara än gång" vägen?
Har livet gått så fort att jag tappade mig på vägen?

Studentdagen minns vi alla. De flesta grät av glädje när de Äntligen skulle slippa skiten. Jag grät av andra saker på min studentdag, efter dom jag ville vara kvar. Jag fick världens bästa år och jag växte enormt som människa på Estetiska programmet. Jag vågade inte bara ställa mig framför en publik och bjuda på spex, sång, gitarrsolo och teater. Jag vågade bli mig själv och därefter vara mig själv.

Idag kan jag känna att jag de modet försvinner. Jag känner att jag missar att våga och ta för mig. Som jag ser det nu så skulle jag efter gymnasiet ut och ta för mig. Ge inte upp för att få drömjobbet tex. Visst nu flyttade jag till Stockholm och fick jobb på ZARA men de visade ju sig snabbt att de var ju allt förutom ett drömjobb. Men men. Jag ångrar ingenting. Detta inlägg handlar inte om att ångra. Det handlar om först vara osäker, sen bli säker, sen bli osäker igen och sen säker…..
Jag tycker att jag jobbade hårt dessa 3år att kunna bli och våga som jag gjorde.

Idag har man tappat det modet. Det handlar inte om att stå framför en publik utan om det självförtroendet man fick – ”Jag klarar det här, Nu Kör jag! Man lever bara en gång”.

Klart att man har gått och blivit lite eftertänksam på ”äldre” dagar men då kommer jag på att jag aldrig vill bli en tråkig mes som blir tråkigare ju mer tiden går.
Så fort jag får tillfälle ska jag åka med pappas motorcykel och njuta av varje sekund för tänk om jag vaknar upp vid 50års ålder och säger till mina barn; ”Åh, nej tack! Jag vill INTE åka motorcykel det är så farligt men när jag var lika gammal som dig då ÄLSKADE jag åka!”

Eh? Vad hände där? Så vill jag Aldrig bli. Att man går ifrån att älska till att bara se det som att det var en tidsperiod.

Jag ska mig tusan hitta modet igen. Det handlar ju bara om att våga – våga!
Så efter detta inlägg då ska jag tänka på det. För livet blir ju lite vad man gör det till, eller hur? Om jag nu har tappat mig på vägen så får jag väl helt enkelt vända om att hämta upp mig, för så långt bort har jag väl ändå inte kunnat hamna..

Har du haft liknade funderingar? Har du hittat modet? Berätta!!
Tack för titten, kommentera mer än gärna och Välkommen åter!//